I sprickan mellan epoker, där det gamla vägrar försvinna och det nya ännu inte kan ta form, blir staden en konfliktzon där kommunikation, identitet och språk omförhandlas; i linje med Antonio Gramscis reflektion kring historiska brytpunkter befinner vi oss idag i ett mellanrum där stadens funktion ifrågasätts – mellan det levda och det optimerade, det unika och det generiska, det analoga och det digitala, en spänning som kulminerade under pandemin då frågan om vad vi egentligen ska ha staden till trängde sig på: är den bara en nod för logistik och information, eller ett scenrum för berättelser, minnen och mänsklig närvaro? Denna mónada undersöker staden som ett levande medium för meningsskapande, där uttryck, språk och kommunikation materialiseras i skyltar, väggar, dialekter och tillfälliga inskriptioner; från graffiti till boktryckarkonst, från typografiska koder i den byggda miljön till ungdomars och barns språkliga utforskningar i stadens marginaler, talar stadsrummet i många skikt, som ett arkiv av röster, stilar och viljor som varken kan standardiseras eller tystas; särskilt intressant är samspelet mellan planerade budskap och spontana yttringar – som affischer, tags eller klotter – där det offentliga rummet blir en språklig arena, där makt och motstånd samexisterar, vilket ger inblick i människors behov av synlighet, igenkänning och anknytning i en alltmer abstrakt samtid; ett konkret exempel är barns kritritningar på asfalten eller tonåringars initialer inristade i parkbänkar, till synes enkla men laddade med kommunikativ vilja och rumsligt anspråk, som påminner oss om att staden inte bara är där vi bor – utan där vi skriver in oss i det kollektiva minnet.
Gramsci, A. (1971). Selections from the Prison Notebooks. New York: International Publishers.