anlagd 1680 på Trossön, är ett unikt exempel på en stad helt konstruerad för krigets logik, utan ursprunglig handelsfunktion, där stadsplanen – fastställd redan 1683 – präglas av militär disciplin och monumental kontroll. Det mest fascinerande här är denna strikta separation mellan det civila och det militära, fortfarande läsbar i stadens struktur: torget, Sveriges största, öppnar sig som ett nästan tomt fält där två kyrkor av Tessin d.y. reser sig som maktsymboler, och varvsmuren markerar tydligt gränsen mellan skydd och utsatthet. Utflykten till Stumholmen, platsen för 1993 års bomässa, visar hur militära områden under senare tid blivit laboratorium för samtida, sjönära boende, vilket speglar övergången från krigets stad till fredens arkitektur. Karlskrona blir därmed ett vittnesmål om hur krigsförberedelse formar stadsrum, en aspekt ofta förbisedd i svensk urban historia, där garnisonsstäder och kasernkomplex påverkat stadsutvecklingen lika djupt som industrialiseringen. Men vad händer när kriget aldrig kommer? Staden förblir ett skal för ett uteblivet hot, likt de märkliga befästningarna i Tabor eller den paranoida samtidsstaden där kontroll och rädsla byggts in i arkitekturen. Det är just denna paradox – ett territorium skapat för konflikt men levt i fred – som gör Karlskrona till en av Sveriges mest tankeväckande och dramatiskt laddade stadsformationer.
